månadsarkiv: juni 2014

Förklaring…

Det kanske verkar lite vimsigt att läsa  det  här med Ett Livsöde och mina ”Gamla brev ”. Ska därför försöka förklara.

Jag har sammanlagt lagt in 22 brev .  Jag började  naturligt med brev nr 1.  Har därefter numrerat alla t,o.m. 22.  Vad jag inte tänkte på var att sista brevet nr.22 kom först, nr 1 sist.  Har fått hjälp att lägga dom tillrätta , för att det så småningom ska gå att läsa breven i rätt ordning.

Annagreta

En bunt gamla gulnande brev

Sitter med en bunt gamla gulnande brev på bordet framför mig. Det är mina föräldrar Ada och Johan Eriksson som skrivit breven till varandra, under en tid när sjukdom, olyckor och  fattigdom kom in i deras liv.

Händelsen inträffar i min hemby Bysjö, en liten skogsby i Ångermanland. Året är 1946. Vi har för två år sedan flyttat in i en nybyggd stuga på torpet. Den gamla stugan som stod där tidigare, slog blixten ner i en varm sommardag  1938. En eldsvåda jämnade allt med marken, ingenting gick att rädda.

Jaq tänker inte berätta så mycket om kringliggande händelser, mer än att i slutet av 1800 talet till början av 1900 bestod min fars familj av 7 personer. Äldsta döttrarna  Jenny 20 år och Agnes 18 år dog i TBC, då kallad Lungsot år 1912. Året innan 1911 hade far i huset Pelle, dött i samma sjukdom.  Mor Karin stod nu ensam med tre barn. Varav dotter Augusta var äldst. Hon skulle heller inte få leva. År 1918 avled hon i Spanskan. Sönerna Albert och Johan 11 och 9 år fick nu bli Mors stora stöd.

Åren gick vidare i den lilla torpstugan. men åter slog sjukdomen till. Även Albert drabbades av den förhatliga sjukdomen TBC, som tagit så många av familjens liv. Han dog 1941 på Utanede  sjukhem endast 43 år gammal. Nu fanns endast min far Johan och farmor Karin kvar av den tidigare så stora familjen. Johan var som sin far Pelle en stor naturmänniska. Älskade skog, jakt och fiske. Men utan kärlek kan ingen leva. År 1929 kom han hem med sin brud Ada. Började renoveringen av torpstugan, som stod klar till första sonens födelse1930. Där även farmor Karin fick sin fristad.

Men åter till år 1946. Pappa Johan har inte mått bra denna vinter Känt sig trött och svag efter en svår förkylning, med en envis hosta. Tanken på övriga syskons öde är svår att förtränga. Vilar det en förbannelse över familjen? Så en dag  händer det, efter ett hostanfall kommer en blodstörtning.

Breven får nu själva berätta fortsättningen.

Ovissheten…

En ny vecka av ovisshet. Att ingenting få veta är nog det värsta. Bara gå där och vänta på brev. Det är Mors postvecka. Hon har ingen cykel, hon får gå  till fots den 5 km. långa vägen till Östansjö. Tre gånger i veckan bär hon  postväskan med avgående post, för att passa postbilen och hämta nya väskor. I dag har hon ett brev med till far i väskan. Kanske har hon också ett brev från honom i väskan hem. Vägen hem känns lättare, hon raskar på stegen, samtidigt som oron kniper i bröstet.

Brev 3.    Österåsen den 5 april 1946.                                Kära Mamma

Jag vill skriva några rader så ni ser att jag lever. Jag mår bra. Men hemma är nog bäst.  Jag har full dag här och äter i matsalen. Ute får jag gå ibland om jag vill. jag var på undersökning igår hos underläkaren. Han sa det hördes lite på högra lungan. Jag vet inte än om jag får gas eller inte. Har jag inte fått gas före påsk, kanske jag får permis och fara hem. De lär få permis och fara hem. Men då har jag ju inga pengar, å kanske vägen är ofarbar Östansjö – Bysjön. Det kan hända  mycket innan påsk, vi vet ingenting. Hoppas ni mår bra. Ni  har väl ingen mat ? Jag mår bra. I dag ska jag till Dr. Dalstedt på undersökning.

Kära hälsningar till er alla hemma. av Johan, pappa

 

 

Beslutet…

kuvert 002Det har nu gått en vecka sedan min far tog sin väska och vandrade iväg bort mot ovisshet.  En ovisshet och en bild av hur han försvinner bortom  kurvan av vägen, har stannat kvar hos mor. Nu har hon ensam ansvaret över hur det ska gå här hemma. Nu måste hon vara stark. Står kvar en stund vid fönstret, torkar bort tårarna med förklädessnibben. Tar ett djupt andetag, Bestämmer sig, jag ska visa att jag klarar av det här.

I ett kort brev har far berättat hur resan gick.  Mor har också skickat ett svar.  Efter en vecka så kommer ett brev igen, Hans begäran om att få bli förflyttad till Österåsen har fått ett positivt svar.

Brev nr 2.     onsdag.                                                   Hej !

Jag är nu på Sundsvalls central och går å väntar på tåget Ånge- Östersund. Jag har väntat en timme, å än får jag vänta i två timmar, det avgår 12,30.  Ja här är trafik, tågen rullar jämt fram och åter. Jag glömde tacka för breven från Mamma – Hans och Jan-Ola

Ja det är ett elände, dä ä nätt och jämt jag klarar mig med resan upp till Österåsen. Den kostar 17,50. Så måste jag väl ta bil till sanatoriet, men jag har 9 kr än , så jag får väl hoppas att det räcker.

Ja hej för den här gången, många kära hälsningar till er alla,         av pappa

Lungsoten…

Ett läkarbesök bekräftar farhågorna. Lungsoten har än en gång slagit till. Far blir remitterad till Sundsvalls sanatorium för vård. Nu följer en tid av väntan och oro. Hans önskan var att få komma till Österårens sanatorium, som ligger närmare, det  skulle vara lättare att ta sig dit. År 1946 fans ingen farbar väg till Bysjön. Ej heller var telefon var mans egendom. Post gång var tredje dag. Sjukersättnig och sjuktaxi fanns heller inte. att tillgå.  Men väskan stod packad och klar i väntan resdag.

När den dagen kom, var det att ta väskan och traska iväg de 5 km till Östansjö och åka med postbilen till Junsele. Därifrån ta bussen till Tågsjöberg, för att åka rälsbuss till Långsele och tåg därifrån till Sundsvall. En droska förde honom den sista biten fram till Sanatoriet.

Brev nr 1.

Sundsvalls sanatorium 4 avd.                            den 29/3 1946                                                            Kära Ada och alla hemma

Ja nu är jag på sanatoriet. Här syns det nog bra. jag kom på bra sal. Vi är 10 st. på salen, nästan friska varandra en. Även jag mår otroligt bra. Resan  var nog arbetsam, men jag klarade den fint , ingen feber. Men nog är det lite krångligt att ta sig hit för en som aldrig rest förut. Nån undersökning har jag ej genomgått, endast sänka, blodprov och undersökning av uppkastning. Jag mår som sagt bra, hoppas att Ni gör det också. Nu har det väl regnat hemma. Då du skriver tala om hur ni mår och hur proven visa.

Kära hälsningar      Johan                 4de avd. sanatoriet      Sundsvall