En bunt gamla gulnande brev

Sitter med en bunt gamla gulnande brev på bordet framför mig. Det är mina föräldrar Ada och Johan Eriksson som skrivit breven till varandra, under en tid när sjukdom, olyckor och  fattigdom kom in i deras liv.

Händelsen inträffar i min hemby Bysjö, en liten skogsby i Ångermanland. Året är 1946. Vi har för två år sedan flyttat in i en nybyggd stuga på torpet. Den gamla stugan som stod där tidigare, slog blixten ner i en varm sommardag  1938. En eldsvåda jämnade allt med marken, ingenting gick att rädda.

Jaq tänker inte berätta så mycket om kringliggande händelser, mer än att i slutet av 1800 talet till början av 1900 bestod min fars familj av 7 personer. Äldsta döttrarna  Jenny 20 år och Agnes 18 år dog i TBC, då kallad Lungsot år 1912. Året innan 1911 hade far i huset Pelle, dött i samma sjukdom.  Mor Karin stod nu ensam med tre barn. Varav dotter Augusta var äldst. Hon skulle heller inte få leva. År 1918 avled hon i Spanskan. Sönerna Albert och Johan 11 och 9 år fick nu bli Mors stora stöd.

Åren gick vidare i den lilla torpstugan. men åter slog sjukdomen till. Även Albert drabbades av den förhatliga sjukdomen TBC, som tagit så många av familjens liv. Han dog 1941 på Utanede  sjukhem endast 43 år gammal. Nu fanns endast min far Johan och farmor Karin kvar av den tidigare så stora familjen. Johan var som sin far Pelle en stor naturmänniska. Älskade skog, jakt och fiske. Men utan kärlek kan ingen leva. År 1929 kom han hem med sin brud Ada. Började renoveringen av torpstugan, som stod klar till första sonens födelse1930. Där även farmor Karin fick sin fristad.

Men åter till år 1946. Pappa Johan har inte mått bra denna vinter Känt sig trött och svag efter en svår förkylning, med en envis hosta. Tanken på övriga syskons öde är svår att förtränga. Vilar det en förbannelse över familjen? Så en dag  händer det, efter ett hostanfall kommer en blodstörtning.

Breven får nu själva berätta fortsättningen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.